Svar på vanliga frågor och de som jag fått via bloggen eller personligen.
Så som jag skrev tidigare kommer här svar på frågor angeånde leukemi, utifrån min cancer typ och behanling!
Är det ärftligt och om ja hur gör du med barn?
KML- Kronisk Myeloisk Leukemi som jag är är INTE ärftlight (tack och lov), det är väldigt vanligt att personer i frågan som får just denna caner typ inte alls har haft någon som helst av cancer i släkten.
Skulle det varit ärftligt skulle jag aldrig skaffa egna barn, inte en chans.
Kan man bli smittad av leukemi, det är ju en bloodsjukdom?
Nej, man kan inte smittas av leukemi. Denna fråga är inte så ovanlig som många tro, när jag själv fick mitt besked och min dåvarande kille frågade läkaren om det smitta, så fick jag panik. Först har jag fått ett hemsk besked men tänk om jag givit det till honom! Därför tycker jag att det är super viktigt att man får lära sig mer om cancer och att det inte ska vara så "fel" att prata öppet om det.
Finns det ett botemedel?
Som det ser ut just nu så nej, jag måste alltså ta cellgifter i tablettform varje dag i resten av mitt liv för att hålla den mutation som skapar sjuka celler lugn och "sövd" så att det inte jobbar mer. Men de har varit läkare bara för några månader sen som pratade om en ny typ av cellgift som man inte ska behöva ta lika ofta, den är i testfas just nu för personer som varit stabila och haft diagnosen längre. Så i framtiden hoppas jag på den, men just nu så funkar mina cellgifter väldigt bra!
Vad för symptom hade du och hur fick du reda på att du hade cancer?
Det läskiga var nog att jag inte hade några speciella symptom...Jag var trött, men det var inget nytt för en nattuggla tänkte jag...även om jag inte äns kunde hålla mig vaken på mina raster längre. Jag hade även nattsvettningar men halllå...det var ju mitt på sommaren och hela huset var ju varmt när solen går upp så tididgt?
Tack och lov så hade en av mina närmasta vänner fått mig att bli blodgivare. Jag är... eller var iaf JÄTTE rädd för nålar (tycker fortfarande inte om det, men efter alla blodprover och benmärgsprov så har det ju blivit bättre) och tänkte att jag skulle bli av med min "fobi" och samtidigt då hjälpa andra! Slutade med att jag hjälpte mig själv då de kunde se en förändring i mitt blod. Det är därför det är så galet viktigt att ge blod om man kan!
Gör det ont att göra benmärgsprov?
Ja och nej... Allt hänger på hur duktigt din läkare är, är hon/han van så är chansen mindre att de träffat fel och kommer åt nerver. Se även till att be om bedövning och SÄG TILL om du känner minsta smärta. Min läkare ger mig alltid dubbeldos då jag inte min kropp verkar ta åt sig av bedvöningen så bra (samma sak hos tandläkaren! ) När de tar själva provet, så är det en konstig känsla...det nästa illar och blir även som ett baksug...jätte svårt att förklara tyvärr...det ÄR obehagligt men gör inte direkt ont. MEN det är olika för alla. De gånger min läkare inte gjort proverna har det gjort ont då de andra lyckas träffa mina nerver...då bölar jag typ 30 min efter provet...
Hur länge sen var det du fick diagnosen?
Jag fick min diagnos 29 juni 2012
Hur kände du när du fick din diagnos? Kände du "det här ska jag fixa!" eller var du beredd på att ge upp och slutade sedan att se meningen med livet?
När jag fick min diagnos visste jag inte var det var doktorn försökte säga och vad var egentligen Kronisk Myeloisk Leukemi? Jag fattade ju bara två ord av tre...men bara ett ord fastnade "Leukemi" det var ju cancer och det ända som vi får lära oss om cancer det är att man dör av det.
JAg bröt ihop och bara grät, min pappa var ute och prata med min mamma i telefon så han var inte inne i rummet när jag fick beskedet ( var dock inte ensam! Min dåvarande kille var där). När pappa kom in bölade jag bara och fick bara fram att jag hade cancer. Inget annat som läkaren sagt kom jag ju ihåg! Så pappa fick ju springa efter henne och fråga vad fan som hände.
Hela den natten var jag ett vrak. Jag trodde jag skulle dö, jag fick ett eget rum och så fort jag var ensam ringde jag mina kompisar som var ute ( jag skulle ha möt upp dem den kvällen), slutar med att jag får försöka trösta dem och säga att det kommer bli bra. Fast det visste ju inte jag? Jag visste ju knappt vad jag hade för cancer...och innan de vågar säga något mer måste de göra ett benmärgsprov och de kan de inte göra på helgen då läkarna inte är på plats för det (blev inlagt på en fredag), men ALLA mina blodprover var på pricken till just KML, och det var därför de kunde säga att det var det jag hade.'
Men den natten tog jag tag i mig själv även om tårarna ran hela tiden och hittade fakta och även en blogg med en tjej som var i min ålder och hon levde ett normalt liv även med cellgifter och allt. Alltså kunde jag det med.
Och jag är ju fortfarande här. JAG är en fighter, alltid haft skin på näsan och inte rädd för att säga vad jag vill och tycker. OCh denna cancer SKA INTE ändra mig, cancern kan slå ner mig när jag e som svagast men jag reser mig igen och är starkare än någonsin. Så länge jag andas kommer jag slåss.
Det var några av de vanligaste frågorna...men det är bara att ställa fler och då kommer jag svara direkt istället för ett inlägg :)
// Therése