Jag hade tänkt vänta med att skriva något alls om detta, men är sjukt trött på den negativa respons jag fått så jag tänker inte vara tyst längre.

Ska börja med att berätta vad allt handlar om...Jag har nämligen bestämt mig för att det är dags för en tillökning i min "egna" familj, och med det så menar jag att har planer att köpa en till hund.

Jag har redan kollat en kennel och väntar förväntansfullt på att få höra att tiken ska börja löpa.

Jag blev så himla lycklig när pappa gav mig tillåtelse att ha en till hund här hemma, så glad att tårarna rann. Detta är något som betyder mycket för mig. Djur har alltid varit en stor del av mig, av mitt liv. Ansiktet var alltid tryckt mot tv när vi fått animalplanet, slutade nästan alltid i tårar då något djur dog.

Men det är inte bara därför detta är så viktigt för mig. Många kanske inte vet eller helt enkelt bara förträngt det, men jag kommer (som det ser ut nu) inte kunna få ha egna barn. Detta på grund av många faktorer.

1. jag måste äta mina cellgifter, skulle jag bli gravid måste jag sluta äta dem så fostret inte tar skada. Men då kan jag bli sämre och det vill jag inte ens försöka.
2. adoption är uteslutet då jag har en kronisk cancer. Så länge som det står cancer på pappret även om jag kan leva nästintill normalt så kommer det nekas.
3.surrogatmamma är inte lagligt i sverige.

Mina känslor inför detta har varit olika beroende på hur jag mår i allmänhet. Det är inte så att jag tänker på det här dagligen. Ibland blir jag extremt ledsen, men för det mesta har jag accepterat det. Alla är inte menade att ha barn helt enkelt.

Och därför blir jag så himla arg, rent av förbannad när folk ska ifrågasätta hur jag tänker. Hur har ni mage till det?
Kan ni inte vara glada för mig så håll rent av käften. Ni vet inte alls hur det känns att inte kunna få barn (om inte det kommer en mirakeltablett för min typ av cancer), att jag då istället väljer att ta ett steg att köpa en till hund för det är ett av mina stora intressen och det gör mig lycklig.

Det är inte en impuls grej. Jag har tagit mig tid, för att tänka och framför allt planera och kolla över ekonomi och vad allt skulle kosta med två hundar.

Och att ha två hundar kostar mindre i månaden än att ha barn.

Så kan ni inte vara glad för min skull...så håll bara käften. Jag är trött på att få höra skit från folk som inte tar sig tiden att tänka hur det är att leva med cancer som ung. Att precis tagit steg ut i vuxen livet bara för att bli nedslagen. Att inte få välja själv om man faktiskt vill ha barn eller inte.

Cancer är aldrig kul för någon, men jag hade nog hellre fått cancer när jag varit äldre, så man kanske redan haft chansen att starta en egen familj.

Men så blev det inte. Det funkar inte så.

Så detta är MITT val, detta kommer vara MIN familj.

Take it or leave it.