Gjorde mitt 2:a benmärgsprov i tisdags... Och nu förstår jag varför andra hatar det.

 

Första gången jag gjorde det var det inte så farligt, min läkare gjorde det snabbt och smärtan var över utan att jag reagera nästan.

 

Den här gången grät jag medans de höll på och ca 30 min efter. Tårarna som jag försökte hålla tillbaka bara föll ner på britsen och jag kramade mammas hand tills jag efter allt fick mammas fingrar inprintat i min hand.

 

För det första är det svårt att beskriva hur det känns utan att folk själva gjort det. Men för mig känns det typ så här:

 

Först kommer man in i rummet och lägger sig tillrätta på britsen (man ligger på mage), läkaren(som inte var den samma som första gången) drar upp tröjan lite och viker ner kanten på byxorna och lägger dit ett skydd så man inte ska få blod på kläderna.

 

Efter det sätter de bedövning (jag fick 2 sprutor), vilket i sig gör ont då det sticker i området de lägger. När bedövning har gjort sitt börjar allt det jobbiga.

 

Man känner inte smärta när de kör ner nålen i hud, men när de kommer till benet så säger det stop och man känner ett extremt obehag. Hur mycket än läkaren trycker så säger det stop. Hon skämtar lite att den andra läkaren måste ha en bättre teknik eller nått sånt.

 

medans hon trycker och trycker = lägger hela sin tyngd för att få nålen igenom benet. Kan jag bara tänka: "Hon kommer trycka tills nålen går genom till andra sidan!" För det är så det känns. Mamma berättade sen att nålen är inte så lång att det skulle funka. Men som sagt är det så det känns.

 

POP! låter det och så känner man ett ...pang (?) och hon är äntligen nere i benmärgen.

 

Nu har vi kommit fram till den värsta delen, det är det när hon ska suga upp provet. Jag kan tyvärr inte beskriva smärtan här...det går inte att beskriva, allt jag kan säga är att tårarna rann och jag kände att kroppen ville få ett sånt där panik gråt då man bara gråter, snorrar och hela kroppen hoppar. Ja ni vet sådär när man varken får luft och inte kan prata.

 

När de slutade hör man hur de säger " hmm vad mycket blod det var, fick vi upp något från märgen?" "ja men inte mycket...vi får ta lite till"

 

Här får jag panik, men ligger stilla som en duktig flicka. Men det betyder inte att jag låg tyst. Jag snörvlade och sa nog aj ett par gånger tror jag..

 

När det var klara klappade läkaren mig lite som tröst och sa att jag varit väldigt duktig. Jag kramade fortfarande mammas hand.

 

De tog även ett stick i fingret och blodprov...sen var vi färdiga.

 

När jag kom till bilen grät jag som en bebis, det var inte bara för att jag hade ont utan för att allt blev så jobbigt.

Man kan väl säga att jag "kom på" att jag har cancer. Det är inte så att jag glömmer det, men samtidgt går jag ju inte runt och tänker att jag har det hela tiden heller...Då hade man blivit deppig.

 

Det värsta är att jag måste göra ett till prov detta år...Och jag vill verkligen inte.

 

Vill bara säga att det kanske låter som om läkaren inte var någe bra och så är det inte. Hon är jätte gullig och den första läkaren jag träffade när jag var inlagd.

 

Vill även säga att om någon läser detta som själv ska göra benmärgsprov så jag är ledsen om du bli orolig nu...men som sagt är det nog en fråga om vem som utför provet. Mitt första prov var inte inärheten av så här hemskt. Tänk på att slappna av hela kroppen,eller ah så mycker som det går. Jag försöker att bara hålla min arm/hand spänd. Den som jag håller mammas hand med.

 

Therese