Nu är det andra natten på sös och inatt är jag helt själv, natten innan var iaf min pojkvän här. Men det är okej, för mamma och pappa tog med sig min laptop och lite annat smått och gott.

 

Hmm låt oss ta det från början. Den 29/6 var jag och gav blod på blodcentralen (vid 10 tiden), runt halv 4 får jag ett samtal från dolt nummer, jag svarar även om jag tänkte: "åh nej inte någon mer telefonförsäljare...". Så var inte fallet.

 

Det var nämligen en läkare (?) från centralen som ville meddela att mina värden inte alls var bra och att jag skulle åka in till sös akut, samt att de skrivit en remiss och redan skickat till sös.

 

Jag frågade vad det innebär och svaret blev: " vi vill bara dubbel kolla dina värden och se så du inte bildat en blodsjukdom". Och med de orden kunde jag bara tänka en sak "blodsjukdom...som i cancer?"

 

Det var inte mycket att säga, pappa körde in mig till akutmottagningen där de tog blodprover 4 rör en för njure, en för lever och de andra två vet jag inte.

 

Sen kom den eviga väntan, efter lite mer än 4 timmar fick jag prata med läkaren och hon sa att det inte ser bra ut och att jag skulle bli inlagd. Med ens fick jag lite panik men höll det inom mig, läkaren gick iväg för att ringa huddinge och få lite råd.

 

Några minuter senare kom hon tillbaka och berättade att jag har något som heter Kronisk myeloisk leukemi (KML), men det ända jag hörde var Leukemi och bröt ihop.

 

Men jag samlade ihop mig tillräkligt länge så jag kunde kolla upp lite närmare på vad KML verkligen var och jag kan ärligt säga att jag är tacksam...Det finns mediciner att dämpa och man kan leva ett normalt liv även fast man är sjuk.

 

Sjukdomen i sig märks inte så mycket och det var ju verkligen tur att jag gav blod så vi fick veta så snabbt, annars hade jag kunnat gå flera år utan att veta något.

 

Iaf blev jag uppkörd till min avdelning (vilket kändes onödigt, jag kan ju faktiskt gå) och de har varit så snälla mot mig här och jag har fått ett eget litet rum (jätte skönt för både mig och för de andra som ligger på denna avdelning tror jag).

 

Av vad jag sett är det väldigt många som är äldre på den här avdelningen, jag tror jag såg en ung kille i en sjukrock idag (YÄY)

 

Det som ska hända nu är att ta ett benmärgsprov, vilket jag får göra på måndag (de gör inte det på helger). Mamma kommer vara med (tack och lov!) och eftersom att jag mår bra så tror läkaren jag träffade idag att jag får komma hem efter det!

 

Hoppas hoppas

 

Annars har underbara Madde sagt att hon kan ha sleepover här med mig mån-tis.

 

Okej så om det skulle hända att någon annan snubblar över denna blogg som också har kml så vill jag bara säga att nej jag har inte haft detta länge så kan ju inte komma och säga nått...men att sitta och söka på fakta hjälper bara lite...sök och kolla efter andra bloggar med människor som lever sina liv helt normalt (ja bortsett från lite kontroller och medicin).

 

Rekommenderar starkt; http://www.carin.eggert.se/

 

När jag hittade den samma dag som allt kände jag lite lättnad och väldigt mycket hopp.

 

Nu gäller det bara att vara stark och fortsätta tänka POSITIVT! sen är det faktiskt okej att gråta och vara ledsen.

 

Anata wa ichi-ninde

 

Therése