Trött
Idag är det en sån dag. En dag där allt bara går fel och man är arg och trött på allt.
Börjar dagen med att spy...en hel del, pappa fick sjukanmäla mig då jag va upptagen på toa.
vid 15.30 kör pappa mig till labbet så jag kan lämna prover som karolinska vill att jag ska lämna innan jag ska dit nästa vecka. De stänger labbet 16 och jag mådde tillräckligt bra för att sitta i bilen den korta biten. Sen eftersom att jag bara spytt är ju magen tom och de vill ju nästan alltid ha prover på tom mage så det var ju passande.
Kommer dit och de säger att nej vi kan inte ta prover på dig. Du måste ta dessa prover innan kl 10. Hur FAN ska jag veta det? Det var ju fler prover jag skulle göra som INTE krävde att jag skulle göra det innan kl 10, men det är tydligen omöjligt att dela upp provtagningarna.
Så jag bubblar över och blir förbannad, varför säger inte de på karolinska till om detta krävs? Får de en "kick" av att veta att vi som redan har det skitit ska åka fram och tillbaka till labb olika tider osv för att de aldrig skriver vad för prov de behöver.
Antar att det var droppen för mig. Så nu är jag arg och trött på allt. Det känns lite som att jag dör långsamt. Inte kroppen då utan JAG, min själ om vi nu ska vara jätte dramatiska.
Hur mycket ska en människa behöva bli nedslagen och gå upp igen bara för att det ska hända igen och igen och igen, innan det äntligen ska vända?
Om några månader blir jag 25, då hade jag planer om att försöka bli mamma. Det var den perfekta åldern för mig.
Nu kanske jag inte ens kan få barn, varken egna eller adopterade. Har inte ens en partner så det kunde ju varit svårt utan cancern med.
Och bor fortfarande hemma. För har varken rika släktingar eller annat som kan hjälpa mig med den biten.
'och nej jag vill inte höra hur er vän Lisa eller Robert som fick en andra handslägenhet jätte snabbt och gud så bra de är för dem! Det är ju jätte enkelt att få längehet man måste bara leta!
.......Tror ni inte att man letar? Ska jag säga hur många jag hört av mig till som svarat med att, nej INGA djur! Eller någon som bara ska hyra ut i 4 månader. Vad är det då för idé?
Jag är bara så jävligt tacksam för mitt jobb. Utan mitt jobb skulle jag verkligen gå under tror jag.
Känns väl lite bättre nu när man fått skriva av sig...För även om jag känner mig nedslagen just nu, så finns det ju bara en väg att gå och det är upp igen.
“Let me tell you something you already know. The world ain't all sunshine and rainbows. It's a very mean and nasty place and I don't care how tough you are it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain't about how hard ya hit. It's about how hard you can get hit and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That's how winning is done!”
Börjar dagen med att spy...en hel del, pappa fick sjukanmäla mig då jag va upptagen på toa.
vid 15.30 kör pappa mig till labbet så jag kan lämna prover som karolinska vill att jag ska lämna innan jag ska dit nästa vecka. De stänger labbet 16 och jag mådde tillräckligt bra för att sitta i bilen den korta biten. Sen eftersom att jag bara spytt är ju magen tom och de vill ju nästan alltid ha prover på tom mage så det var ju passande.
Kommer dit och de säger att nej vi kan inte ta prover på dig. Du måste ta dessa prover innan kl 10. Hur FAN ska jag veta det? Det var ju fler prover jag skulle göra som INTE krävde att jag skulle göra det innan kl 10, men det är tydligen omöjligt att dela upp provtagningarna.
Så jag bubblar över och blir förbannad, varför säger inte de på karolinska till om detta krävs? Får de en "kick" av att veta att vi som redan har det skitit ska åka fram och tillbaka till labb olika tider osv för att de aldrig skriver vad för prov de behöver.
Antar att det var droppen för mig. Så nu är jag arg och trött på allt. Det känns lite som att jag dör långsamt. Inte kroppen då utan JAG, min själ om vi nu ska vara jätte dramatiska.
Hur mycket ska en människa behöva bli nedslagen och gå upp igen bara för att det ska hända igen och igen och igen, innan det äntligen ska vända?
Om några månader blir jag 25, då hade jag planer om att försöka bli mamma. Det var den perfekta åldern för mig.
Nu kanske jag inte ens kan få barn, varken egna eller adopterade. Har inte ens en partner så det kunde ju varit svårt utan cancern med.
Och bor fortfarande hemma. För har varken rika släktingar eller annat som kan hjälpa mig med den biten.
'och nej jag vill inte höra hur er vän Lisa eller Robert som fick en andra handslägenhet jätte snabbt och gud så bra de är för dem! Det är ju jätte enkelt att få längehet man måste bara leta!
.......Tror ni inte att man letar? Ska jag säga hur många jag hört av mig till som svarat med att, nej INGA djur! Eller någon som bara ska hyra ut i 4 månader. Vad är det då för idé?
Jag är bara så jävligt tacksam för mitt jobb. Utan mitt jobb skulle jag verkligen gå under tror jag.
Känns väl lite bättre nu när man fått skriva av sig...För även om jag känner mig nedslagen just nu, så finns det ju bara en väg att gå och det är upp igen.
“Let me tell you something you already know. The world ain't all sunshine and rainbows. It's a very mean and nasty place and I don't care how tough you are it will beat you to your knees and keep you there permanently if you let it. You, me, or nobody is gonna hit as hard as life. But it ain't about how hard ya hit. It's about how hard you can get hit and keep moving forward. How much you can take and keep moving forward. That's how winning is done!”