Början på den här veckan var dålig. Jag vakna på måndagen med extrem illamående, men jag tänkte att jag skulle bita ihop och ta mig till jobbet ändå. Det resulterade till att jag spydde ner mig själv och gå hem igen. Jag kom bara till busshållplatsen och det hade inte kommit så mycket folk, men hade inte tid att tycka det var pinsamt.

jag var arg och ledsen på mig själv för att jag försöker pressa mig själv pga att andra inte kan acceptera att jag har en sjukdom som leder till att jag vill bevisa på något sätt att jag kan minsann göra saker ändå. Det är ju helt bakvänt...

Folk som har sjukdomar, vad det nu än är, ska inte behöva bevisa något för att bli accepterade.

Jag har cancer, en kronisk sådan. JAG ska leva med detta hela mitt liv, om inte forskningen kommer längre. Och även om jag kan leva ett nästan full normalt liv, så skiljer sig mitt liv från andra som är friska.

Jag är nästan illamående VARJE dag. Vid olika tidpunkter och i olika grader, de flesta går över med medicin. Men en del gör inte det och då är det hemskt. Antingen spyr jag eller så är jag på gränsen till det, både min kropp och mitt psyke ta stryk dessa dagar.

För det blir som ett slag i ansiktet igen, som en påminnelse från cancern att "hallå glöm minsann inte att jag finns här hela tiden"

Bortsett från illamående som är min värsta biverkning så får jag även muskelkramper och sendrag som är från helvetet.

Får kramper på ställen jag aldrig fått tidigare och de kommer plötsligt och gör så ont att jag ibland bara kan gråta hjälplöst och får svårt att andas. När kramperna är över är den delen av kroppen svag och gör ont. Får jag det typ i axeln blir hela armen helt slapp efter åt.

Dessa biverkningar suger och alla frågar jämt om min läkare inte kan göra något. Då skulle jag behöva byta medicin som har andra biverkningar.

Mina cellgifter gör det dem ska och även om jag har dessa biverkningar så får jag ju iaf leva. Det ÄR det viktigaste.

Men är så trött på att förklara detta om och om igen. Ska jag verkligen behöva raka av mig allt hår och tatuera in cancer i pannan innan jag får någon form av förståelse. Att " ah just det hon har ju faktiskt cancer och det är okej att hon mår dåligt och inte kan träffas idag " osv.

Och är det för jobbigt för folk att känna en person med sjukdom som ibland tar upp några dagar av ens liv som gör att man inte kan gå på den där bion eller göra något man bestämt. Då är jag ledsen jag kan inte göra något åt det, så då får ni gå. För helt ärligt behöver jag inte det negativiteten i mitt liv.

Till er andra vill jag säga tack. Tack för att ni finns och förstår och ger mig den tid jag behöver för att återhämta mig när dessa dagar kommer.

Tack.